En fetisch, en tvångstanke och en fascination för pennor med neonfärg. Varför har jag svårt för
att beskriva, men känner det ändå. Dessa pennor som är fabricerade för att märka (stryka
under) skrivna ord. Dadaisterna och surrealisterna ville placera sig som gränsöverskridande
genom att försöka undkomma det språkliga. Arbeta med det undermedvetna bortom språket.
Modernisterna ville i sin tur renodla konstformer. Måleri skulle enbart vara yta och färg. Ju
mindre illusion och narration måleriet innehöll desto närmare ansåg de sig vara dess essens.
Kanske är verket "Schneider" en modernistisk målning? Eller så är det slikt konceptuellt i hur
det stryker under språk medan det skapar narration? En språkmaterialistisk fascination?

<< schneider